Mitt i livet men ändå så nära döden
Mina vägval med ryggsäcken jag fått av livet
Här kommer lite tankar runt det val jag gjort i livet.....
Val som ledde mig på olika vägar och utbildningar som format delar av den jag är just i dag...
Livet självt förstås, men även de yrkesutbildningar jag lagt i "ryggsäcken" av erfarenheter och annat som i dag är: Jag,
Louise mitt i livet men ändå så nära döden.
Jag jobbar med och möter döden varje dag.
Döden som den naturliga del av livet och döden som det hemskaste mest orättvisa när barn ungdomar och människor mitt i livet rycks/slits ifrån oss i olyckor och sjukdomar.
Begravningsentreprenör och ägare av en begravningsbyrå....
Om någon sagt till mig för 15 år sedan att jag 2010 skulle äga en begravningsbyrå och jobba med döden
på så här nära håll, hade jag förmodligen inte trott det.
Jag hade nog sett lika chockad/förvånad ut som många gör när jag berättar vad jag jobbar med.
Mamma 1947-1997
Mormor 1916-2003
Morfar 1924-2010
Jag har genom saker som hänt mig och mina anhöriga av och i kärlek, genom tårar, sorg, skratt och glädje ja allt som hör livet till,
utvecklat ett särskilt intresse för omhändertagandet kring dödsfall. Samt naturligtvis omhändertagandet av de sörjande.
Och har genom utbildningar i sorg och krishantering fördjupat mig i ämnet .
Den kunskapen lindas som en vacker rosett genom den sorg och de tårar som är självupplevda.
Att förlora sina närmaste, som mamma och mormor och morfar är väl på något sätt i "rätt ordning" MEN det är sorg som sorg. Jag var inte förberedd ... Sorgen slår hårt....
Tomheten är bedövande ......
Själen skriker....
Man önskar så att deras hjärtan ska börja slå igen.....
Men nej...
Hur mentalt förberedd jag än tyckte att jag borde vara, så nej, när det definitiva på något sätt ändå slog mig i ansiktet var jag inte alls förberedd.
När jag slogs av att jag faktiskt ingenting kunde göra för att få deras hjärtan att slå nya slag eller fylla deras lungor med ny luft till nya andetag var sorgen och smärtan i den förlusten så när som outhärdlig.
Det fanns stunder när jag själv ville dö för att få vara mina anhöriga nära, finnas på den plats jag önskade att de fanns på, en himmel någonstans. I alla fall en plats där vi fick mötas igen, säga allt vi inte hann säga, kramas, skratta och gråta......
Jag fick stor hjälp i min sorg genom att själv få vara den som gjorde mina anhöriga klara för den sista vilan.
Att få klä mormor och morfar, kamma deras hår, bädda om dom i de kistor vi valt blev en del i min bearbetning av sorgen och förlusten.
Samt ett sätt att få ge tillbaka av kärlek och alla de gånger de kammat mitt hår, bäddat ner mig och lagt mig till vila.
De gav mig genom mitt liv så mycket kärlek och omsorg, så detta blev ett fint sätt för mig att få ge tillbaka av den kärlek de fyllt mitt hjärta med.
Sorgen över att jag inte hade den här kunskapen och möjligheten när mamma dog gör ont.
Och det finns dagar när jag av hjärtat kan svära mig blå över att ingen berättade att jag ens fick vara delaktig, utan allt sköttes av någon bakom kulisserna på den begravningsbyrå jag valt då 1997.
Ett genuint intresse för mina medmänniskor och ett starkt kall att i kärlek gå bredvid
I dag jag gör det och vill det verkligen till 100% göra det för andra. Ett genuint intresse för mina medmänniskor och ett starkt kall att i kärlek gå bredvid.
Hjälpa andra genom sorgen, genom alla frågor och praktiska saker man måste tänka på mitt i all sorg.
Jag går bredvid och ser det som en del i mitt kall att jobba med människor och att vandra bredvid genom allt, tills de inte behöver mig mera.
Genom vacker tradition och nytänkande
Hastigt, oväntat, efter en tids sjukdom, har stilla insomnat, har dansat in i himmelen, stor sorg och saknad, outsäglig sorg, ordvalen är många och olika.
För varje sorg är som vi människor: unik.
Det finns inga rätt eller fel, man hittar sitt sätt och sina formuleringar.
Det känns det fantastiskt att möjliggöra fina unika avskedstagande och begravningsakter. Att våga belysa att vi föddes helt unika och att vi även har rätt att få ett unikt avsked, om så önskas.
Vi har en mycket vacker tradition i Sverige runt våra begravningar och de ska vi naturligtvis vårda och vara mycket rädda om. Det är många gånger tryggt och avslappat att luta sig tillbaka i just det: så har vi alltid gjort.
Men det är oerhört viktigt att vi som möter de anhöriga även visar att det finns alternativ och sätt att skräddarsy en akt på som skapar en mera personlig prägel.
I kyrkorna och på andra platser där en begravning eller minneshögtid kan äga rum.
Jag känner stor ödmjukhet runt detta, och det är ett fantastiskt hedersuppdrag. Vi skapar tillsammans och varje akt är unik.
Anhöriga känner en sådan otrolig lättnad och tacksamhet i detta , då de på ett fint sätt själva är med och skapar avskedet tillsammans med mig.
Valet av platsen, blommorna, musiken, levnadsbeskrivningen, psalmer, in och utgångsmusik med mera.
Jag älskar det jag gör och är så stolt över det jag åstadkommit!
Känner att jag gör skillnad för många människor. Det är fantastiskt!!!
Som barnmorskan fast åt andra hållet/andra sidan....
Så brukar jag tala om mitt yrke...
Som barnmorskan oftast är den första som vidrör människan när hon föds är jag där och klappar en kind och håller en hand, som den sista innan locket på kistan stäng.
Jag vill att omhändertagandet efter döden ska genomgå
samma förändring som omhändertagandet i
samband med födelsen har gjort.
För döden tillhör livet.....
Jag ser mig som denna ”barnmorska” som ger kunskap, styrka, kärlek
och mod för att människor ska våga närma sig döden på ett naturligt sätt.
Empati, ödmjukhet och stor respekt
Återigen, vi är alla unika och det finns ingen given mall att gå efter när sorgen kommer.
Vi måste och det är vårt ansvar, öppna våra ögon och hjärtan, se och belysa det.
Att med kärlek och respekt vara lyhörda för varje enskild situation och lyssna till just era funderingar och önskemål.
Vi finns med er i varje steg ni tar både genom traditionella kyrkliga begravningar, borgerliga begravningar eller hjälper er skräddarsy begravningen eller minnesceremonin så den blir just så som ni anhöriga eller den ni förlorat har önskat.
Som er medmänniska och medvandrare är det av stor vikt för mig att i mötet med er kunna använda mig av år av erfarenhet som sörjande av flera närstående och många, många nära vänner skapa en varm nära kontakt med er genom, stor respekt, kärleksfullt engagemang, tillit, empati och om så önskas en famn att krypa in i eller en axel att gråta emot.
Här kommer lite tankar runt det val jag gjort i livet.....
Val som ledde mig på olika vägar och utbildningar som format delar av den jag är just i dag...
Livet självt förstås, men även de yrkesutbildningar jag lagt i "ryggsäcken" av erfarenheter och annat som i dag är: Jag,
Louise mitt i livet men ändå så nära döden.
Jag jobbar med och möter döden varje dag.
Döden som den naturliga del av livet och döden som det hemskaste mest orättvisa när barn ungdomar och människor mitt i livet rycks/slits ifrån oss i olyckor och sjukdomar.
Begravningsentreprenör och ägare av en begravningsbyrå....
Om någon sagt till mig för 15 år sedan att jag 2010 skulle äga en begravningsbyrå och jobba med döden
på så här nära håll, hade jag förmodligen inte trott det.
Jag hade nog sett lika chockad/förvånad ut som många gör när jag berättar vad jag jobbar med.
Mamma 1947-1997
Mormor 1916-2003
Morfar 1924-2010
Jag har genom saker som hänt mig och mina anhöriga av och i kärlek, genom tårar, sorg, skratt och glädje ja allt som hör livet till,
utvecklat ett särskilt intresse för omhändertagandet kring dödsfall. Samt naturligtvis omhändertagandet av de sörjande.
Och har genom utbildningar i sorg och krishantering fördjupat mig i ämnet .
Den kunskapen lindas som en vacker rosett genom den sorg och de tårar som är självupplevda.
Att förlora sina närmaste, som mamma och mormor och morfar är väl på något sätt i "rätt ordning" MEN det är sorg som sorg. Jag var inte förberedd ... Sorgen slår hårt....
Tomheten är bedövande ......
Själen skriker....
Man önskar så att deras hjärtan ska börja slå igen.....
Men nej...
Hur mentalt förberedd jag än tyckte att jag borde vara, så nej, när det definitiva på något sätt ändå slog mig i ansiktet var jag inte alls förberedd.
När jag slogs av att jag faktiskt ingenting kunde göra för att få deras hjärtan att slå nya slag eller fylla deras lungor med ny luft till nya andetag var sorgen och smärtan i den förlusten så när som outhärdlig.
Det fanns stunder när jag själv ville dö för att få vara mina anhöriga nära, finnas på den plats jag önskade att de fanns på, en himmel någonstans. I alla fall en plats där vi fick mötas igen, säga allt vi inte hann säga, kramas, skratta och gråta......
Jag fick stor hjälp i min sorg genom att själv få vara den som gjorde mina anhöriga klara för den sista vilan.
Att få klä mormor och morfar, kamma deras hår, bädda om dom i de kistor vi valt blev en del i min bearbetning av sorgen och förlusten.
Samt ett sätt att få ge tillbaka av kärlek och alla de gånger de kammat mitt hår, bäddat ner mig och lagt mig till vila.
De gav mig genom mitt liv så mycket kärlek och omsorg, så detta blev ett fint sätt för mig att få ge tillbaka av den kärlek de fyllt mitt hjärta med.
Sorgen över att jag inte hade den här kunskapen och möjligheten när mamma dog gör ont.
Och det finns dagar när jag av hjärtat kan svära mig blå över att ingen berättade att jag ens fick vara delaktig, utan allt sköttes av någon bakom kulisserna på den begravningsbyrå jag valt då 1997.
Ett genuint intresse för mina medmänniskor och ett starkt kall att i kärlek gå bredvid
I dag jag gör det och vill det verkligen till 100% göra det för andra. Ett genuint intresse för mina medmänniskor och ett starkt kall att i kärlek gå bredvid.
Hjälpa andra genom sorgen, genom alla frågor och praktiska saker man måste tänka på mitt i all sorg.
Jag går bredvid och ser det som en del i mitt kall att jobba med människor och att vandra bredvid genom allt, tills de inte behöver mig mera.
Genom vacker tradition och nytänkande
Hastigt, oväntat, efter en tids sjukdom, har stilla insomnat, har dansat in i himmelen, stor sorg och saknad, outsäglig sorg, ordvalen är många och olika.
För varje sorg är som vi människor: unik.
Det finns inga rätt eller fel, man hittar sitt sätt och sina formuleringar.
Det känns det fantastiskt att möjliggöra fina unika avskedstagande och begravningsakter. Att våga belysa att vi föddes helt unika och att vi även har rätt att få ett unikt avsked, om så önskas.
Vi har en mycket vacker tradition i Sverige runt våra begravningar och de ska vi naturligtvis vårda och vara mycket rädda om. Det är många gånger tryggt och avslappat att luta sig tillbaka i just det: så har vi alltid gjort.
Men det är oerhört viktigt att vi som möter de anhöriga även visar att det finns alternativ och sätt att skräddarsy en akt på som skapar en mera personlig prägel.
I kyrkorna och på andra platser där en begravning eller minneshögtid kan äga rum.
Jag känner stor ödmjukhet runt detta, och det är ett fantastiskt hedersuppdrag. Vi skapar tillsammans och varje akt är unik.
Anhöriga känner en sådan otrolig lättnad och tacksamhet i detta , då de på ett fint sätt själva är med och skapar avskedet tillsammans med mig.
Valet av platsen, blommorna, musiken, levnadsbeskrivningen, psalmer, in och utgångsmusik med mera.
Jag älskar det jag gör och är så stolt över det jag åstadkommit!
Känner att jag gör skillnad för många människor. Det är fantastiskt!!!
Som barnmorskan fast åt andra hållet/andra sidan....
Så brukar jag tala om mitt yrke...
Som barnmorskan oftast är den första som vidrör människan när hon föds är jag där och klappar en kind och håller en hand, som den sista innan locket på kistan stäng.
Jag vill att omhändertagandet efter döden ska genomgå
samma förändring som omhändertagandet i
samband med födelsen har gjort.
För döden tillhör livet.....
Jag ser mig som denna ”barnmorska” som ger kunskap, styrka, kärlek
och mod för att människor ska våga närma sig döden på ett naturligt sätt.
Empati, ödmjukhet och stor respekt
Återigen, vi är alla unika och det finns ingen given mall att gå efter när sorgen kommer.
Vi måste och det är vårt ansvar, öppna våra ögon och hjärtan, se och belysa det.
Att med kärlek och respekt vara lyhörda för varje enskild situation och lyssna till just era funderingar och önskemål.
Vi finns med er i varje steg ni tar både genom traditionella kyrkliga begravningar, borgerliga begravningar eller hjälper er skräddarsy begravningen eller minnesceremonin så den blir just så som ni anhöriga eller den ni förlorat har önskat.
Som er medmänniska och medvandrare är det av stor vikt för mig att i mötet med er kunna använda mig av år av erfarenhet som sörjande av flera närstående och många, många nära vänner skapa en varm nära kontakt med er genom, stor respekt, kärleksfullt engagemang, tillit, empati och om så önskas en famn att krypa in i eller en axel att gråta emot.
Kommentarer
Trackback
