Louise Gylling

En mammas bön till Gud:
Gode Gud, mitt barn är ditt barn
Låt honom växa och utvecklas i din kärlek éfter din vilja.

Bevara det tvärs igenom oro och nöd, faror och frestelser.
Lär mig förstå när jag bör ingripa och hjälpa, och när jag bör vänta
Ge mig kraft och glädje i dig, ge mitt barn det samma
När vi misslyckas och behöver dig, lys vår väg så vi hand i hand hittar tillbaka

Du som själv vet vad det är arr vara utlämnad åt människor, och beroende av dem, ge mig så mycket av din kärlek att jag kan ge dubbelt upp av den till det mitt älskade barn som jag har ansvar för

Tack för gåvan  du gett mig och förtroendet du visat mig
Ge nu mina händer överflöd av värme,och ömhet, låt min famn fyllas av styrka lugn, trygghet och tillit ...
Låt detta och all kärlek jag känner famna min son
Låt ditt kärleksljus lysa hans väg

I Jeus namn AMEN

som noter på ett notblad...
Var är min dirigent...
Var är min orkester...

Makten över min melodi ligger i okänds händer...

 

 

Om man vet att man så gott som hela sitt liv gjort långt mer än vad man orkar med... Om man vet att känslan av att vilja säga snälla SAMVETET : NU räcker det...funnits där bra länge.

Jag känner på mig att det som fräter i själen är det som kallas samvete, och att det kan göra att det är svårt att somna och att man vaknar tidigt.

Men någonstans där inne i mellan samvetet och det sunda förnuftet, finns ändå det som säger: Du kunde INTE ha gjort mer, du gjorde mer än du orkade med. Din kropp och din själ sa NEJ! NEJ! NEJ! Men du skakade av det det, bet ihop och gjorde det ändå...för det fanns ingen annan där...

Jag skrek, jag grät, jag hotade, jag hatade, jag slog, jag älskade och älskade och älskade. Vakade, vaktade,vakade,vaktade,vakade .... 
Och så ständigt denna känsla av att bli bortvald, övergiven. Skräcken för att vakna och du inte fanns där.
Eller rädslan för att du skulle dö under natten, eller när man var i skolan....
Dö för egen hand, eller med hjälp av någon av dina "trevliga" manliga bekanta......

Hur hur hur kan jag glömma bort (för jag önskar ofta jag kunde det) hur det kändes när jag gråtande och skrikande hängde fast vid dina kläder, för att liksom hålla fast, hålla kvar dig. Hur jag grät och bönade för att du inte skulle gå...  SNÄLLA MAMMA STANNA HOS MIG!!!! SNÄLLA MAMMA GÅ INTE!!! SNÄLLA MAMMA FÖLJ MED MIG!!! MAMMA SNÄLLA GÅ INTE TILLBAKA IN TILL HONOM SOM SLÅR DIG!!!! MAAAAAAAAAAAAAAAMMA!!!!!

Men du slet bort mina händer, lämnade mig kvar i en liten hög. Och försvann.
Många är de gånger som jag blev in kastad i en bil, och jag slog på rutorna och skrek efter dig att du skulle följa med (så jag kunde skydda dig) men hur du blev mindre och mindre ju längre bort vi kom... ÅH om du visste hur svårt det var att somna sen... i den rena fina sängen, med lakan som doftade så gott.  Svårt att somna trots att kroppen sedan länge sagt ifrån av utmattning. Jag kunde inte somna för tankarna malde: Var var du? Vem var du med? Slog han dig? Drack du för mycket? Tog du för mycket tabletter? Kunde JAG ha skrikit mera eller högre eller sagt något annat som fått dig att följa med mig .... Vad hade jag gjort för fel...kunde jag gjort på något annat sätt, varit på något annat sätt?????? INGENTING jag gjorde hjälpte. Många var det timmar jag försökte fundera ut planer på vad jag skulle göra... Men vad jag än gjort eller vad jag än gjorde...INGENTING hjälpte. Jag minns hur jag en gång stod med min lilla syster på ena höften. Lilla systern med sin nalle i famnen... Jag sa: Mamma vi går nu och du får inte träffa oss mera för än du...  / Om du inte / för att du....................                          
Du tittade på mig...... sen gick jag, ut och bort från dig. Min syster tittade upp på mig med sina stora stora blå ögon och så sa hon: Varför är mamma så konstig?

På något sätt sitter denna känsla av otillräcklighet och maktlöshet i ständigt och gör sig påmind så gott som varje dag, i allt jag gör
Känslan av att hur mycket jag än gör eller gjort, kunde jag säkert gjort mera och bättre eller något annat.