Att tillåta sig själv att sörja...och förbanna livet!
Ibland låter jag mörkret sakta liksom glida in i själ och hjärta....
Jag tillåter mig själv att känna att livet kanske inte alltid är rättvis och behandlar än väl...
Ibland tillåter jag mig själv att tänka alla dessa...om...om...om
Jag försöker bena ut att frågetecken och se bakom alla "framtidshörn"
Jag låter min själ känna hösten och kylan ....och regnet utanför blir mina tårar, som får rena mig, skölja mig.
Jag vaknar upp ur narkosen...
Det måste ha blivit något fel...
Någon har gjort ett fruktansvärt misstag..
Någon har opererat bort en kroppsdel ...
Utan att fråga.....
Borde jag kanske sett några varningstecken?
Hur mycket har jag blundat för, vägrat att se?
Hur ska jag nu överleva?
Den delen gav mig ju livet
Det finns ingen respirator eller protes att ersätta den med...
Ska jag nu behöva kippa efter luft ....
Eller halta resten av mitt liv?
Hur ska livet bli utan?
Finns det liv utan?
Vad ska hålet fyllas med?
Hur ska smärtan dövas?
Vem ska läka såren?
En livsviktig del är borta
Älskade lilla mamma
Du har tagits bort
Louise G 1997
Älskade lilla mamma DU ska allltid stå i ljus!
Mamma
Det enda som finns kvar av dig nu är aska i en urna
Hur ska jag nu kunna blåsa liv i dig
Hur ska jag denna gången få ditt hjärta att slå
Mamma vad är det jag har gjort
Som en ilsken 3åring förbannar jag mitt tilltag...
Jag har kremerat dig
Var finns nu allt hopp?
Aldrig mera ska jag få röra vid dig
Aldrig mera höra din röst, känna värmen från dig...
Sista gången jag såg dig var du så kall, så fruktansvärt kall
Hur ska jag bevara ditt minne?
Är rädd att glömma bort alla detaljer
Allting som inte var viktigt för mig blir plötsligt livlinor för mig.......
Louise G 1997
Trackback
