Efter nätter som den här.....
När jag har kvällar och nätter som den igår...
När värken i nacken och armen liksom "fräter hål" i själen.
När det INTE på något sätt går att koppla bort den....
När tankarna om ATT detta hade inte behövt vara...
Det är lååååååång tid som gått sen bilolyckan påskafton 1988
Så länge sedan att det hade känts nästan bättre nu om det hade varit ett överfall av en Dinosaurie , istället för denna fruktansvärda smäll som blev när "dragspelsbussen" rännde rakt in i min lilla golf....
Rakt in i sidan, precis där jag satt....
Jag kommer aldrig glömma det jag såg i ögonvrån... Bussen som tornade upp sig, lyktorna som lyste , hur fort den närmade sig....
Känslan av att : Nu smäller det!
Jag skrek inombord " GASA GASA GASA!!! Och jag tryckte ner gaspedalen ALLT jag hade och tänkte....jag hinner vejja jag hinner undan jag hinner förbi....
Inte bromsa , bromsar Du nu Louise försvinner du in under bussen GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAASA!!!!!
Och så den öronbedövande smällen när det som plötsligt var oundvikligt hände....
Hur bilen kastades iväg snurrade for fram över vägen och hur jag bara fick sitta där och låta det ske.....
Hur jag bara kunde sitta där, inte ens kliva ur...
Ambulansen kom efter vad som verkade som en hel evighet.....
Brandmännen med "den stora saxen" kom.... Hur det lät när de klippte i plåten
Hur det kändes när de drog ut mig.
jag som suttit fast men kom ur bilen utan något mera än ett blåmärke på halsen och bröstet efter bilbältet och lite skärsår av glas... Men annars inga skador....????? Inga som syntes!!!!!!
Jag kan säga att efter att ha levt sen 1988 med denna värk, som finns där alltid men som ibland är förödande på själen. skulle jag vissa dagar kunna söka upp "den där jävla busschaufören och ha ihjäl honom med mina bara händer"
Nätter som denna när jag ligger vaken och bara väntar på att all dessa tabletter jag måste ta då slår ut huvudet så jag slipper känna.....
Men ändå trots värken .... Gud vad jag är så TACKSAM ATT JAG LEVER!!!!
Att jag inte har mera skador än värken .... att jag är hel för övrigt
Att jag åren efter olyckan faktiskt fått Johannes
Att jag faktiskt är sååååå himla frisk i allafall
Att det kunnat vara så mycket mycket värre
Hur mycket jag har att vara tacksam för!!!!
Louise tidigt en morgon juni 2008
När värken i nacken och armen liksom "fräter hål" i själen.
När det INTE på något sätt går att koppla bort den....
När tankarna om ATT detta hade inte behövt vara...
Det är lååååååång tid som gått sen bilolyckan påskafton 1988
Så länge sedan att det hade känts nästan bättre nu om det hade varit ett överfall av en Dinosaurie , istället för denna fruktansvärda smäll som blev när "dragspelsbussen" rännde rakt in i min lilla golf....
Rakt in i sidan, precis där jag satt....
Jag kommer aldrig glömma det jag såg i ögonvrån... Bussen som tornade upp sig, lyktorna som lyste , hur fort den närmade sig....
Känslan av att : Nu smäller det!
Jag skrek inombord " GASA GASA GASA!!! Och jag tryckte ner gaspedalen ALLT jag hade och tänkte....jag hinner vejja jag hinner undan jag hinner förbi....
Inte bromsa , bromsar Du nu Louise försvinner du in under bussen GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAASA!!!!!
Och så den öronbedövande smällen när det som plötsligt var oundvikligt hände....
Hur bilen kastades iväg snurrade for fram över vägen och hur jag bara fick sitta där och låta det ske.....
Hur jag bara kunde sitta där, inte ens kliva ur...
Ambulansen kom efter vad som verkade som en hel evighet.....
Brandmännen med "den stora saxen" kom.... Hur det lät när de klippte i plåten
Hur det kändes när de drog ut mig.
jag som suttit fast men kom ur bilen utan något mera än ett blåmärke på halsen och bröstet efter bilbältet och lite skärsår av glas... Men annars inga skador....????? Inga som syntes!!!!!!
Jag kan säga att efter att ha levt sen 1988 med denna värk, som finns där alltid men som ibland är förödande på själen. skulle jag vissa dagar kunna söka upp "den där jävla busschaufören och ha ihjäl honom med mina bara händer"
Nätter som denna när jag ligger vaken och bara väntar på att all dessa tabletter jag måste ta då slår ut huvudet så jag slipper känna.....
Men ändå trots värken .... Gud vad jag är så TACKSAM ATT JAG LEVER!!!!
Att jag inte har mera skador än värken .... att jag är hel för övrigt
Att jag åren efter olyckan faktiskt fått Johannes
Att jag faktiskt är sååååå himla frisk i allafall
Att det kunnat vara så mycket mycket värre
Hur mycket jag har att vara tacksam för!!!!
Louise tidigt en morgon juni 2008
Trackback
