Hur fort går tiden... Var tog min baby vägen...?
UNDRAR....om alla mammor går igenom denna fas...?
Både stolthet men oxå vemod och sorg...
Barnet är inte liten och vill sitta hemma och se på film och mysa med den lilla mamman..
För barnet har blivit 180cm lång och har fått basröst och kroppsbehåring, samt intagit en tonåringsvokabulär...
Det är fortfarande mitt barn Ja gud ja absolut...Men han vill inte alls ha sagor lästa eller komma och krypa ner när han inte kan sova...
För helt plötsligt sover han när jag är vaken och tvärt om....
Ett litet sorgearbete när ingen (knappt) av den vakna tiden vill spenderas med mamma.
Gå på bio är otänkbart!
Fika...hm ja kanske men inte på offentlig plats, för det är SKIT PINSAMT att synas med sina föräldrar
Jag kommer ihåg hur jag i mitt stilla sinne såg på andra tonårsföräldrar för många år sedan och lugnt i mitt stila sinne tänkte....SÅ kommer aldrig min son att bli som tonåring... NÄ för vi har en helt annan relation...
Joho tjosan du Märta...
Ha ha ha nu sitter jag i samma sits själv
Min son är tonåring!
Helt plötsligt är det lättare att få kontakt via mail och sms än att få kontakt mellan 4a ögon.
Tyckte inte det var så länge sedan jag födde honom och så plötsligt svisch har det gått 14år!!!!!
Tyckte inte det var länge sedan jag ammade och nu får man tjata för att han ska äta...
öööö näää inte hungrig jöö
Nää vi åt på stan
osv
Tror att känslan av att inte känna sig behövd på samma sätt länge kommer som en chock...
Helt plötsligt kommer den nya tiden som ensam föräldern väntat på??? Man får egen tid, tid att göra allt det där man inte hann med förr om åren...
Tid för sig själv...
Jag har faktiskt lyckats gör min son till en mycket självgående person , empatisk som få och väääääääldigt kärleksfull
Väldigt stark och självständig...
Ja jag är jätte stolt... '
Jag älskar honom grymt mycket
Men Gud vad ENSAM jag känner mig...
Hade kanske varit bra att ha ett mindre barn ett litet syskon till tonåringen
MEN HALLÅ ni andra tonårsföräldrar!!!
Hur gjorde och gör ni???
Både stolthet men oxå vemod och sorg...
Barnet är inte liten och vill sitta hemma och se på film och mysa med den lilla mamman..
För barnet har blivit 180cm lång och har fått basröst och kroppsbehåring, samt intagit en tonåringsvokabulär...
Det är fortfarande mitt barn Ja gud ja absolut...Men han vill inte alls ha sagor lästa eller komma och krypa ner när han inte kan sova...
För helt plötsligt sover han när jag är vaken och tvärt om....
Ett litet sorgearbete när ingen (knappt) av den vakna tiden vill spenderas med mamma.
Gå på bio är otänkbart!
Fika...hm ja kanske men inte på offentlig plats, för det är SKIT PINSAMT att synas med sina föräldrar
Jag kommer ihåg hur jag i mitt stilla sinne såg på andra tonårsföräldrar för många år sedan och lugnt i mitt stila sinne tänkte....SÅ kommer aldrig min son att bli som tonåring... NÄ för vi har en helt annan relation...
Joho tjosan du Märta...
Ha ha ha nu sitter jag i samma sits själv
Min son är tonåring!
Helt plötsligt är det lättare att få kontakt via mail och sms än att få kontakt mellan 4a ögon.
Tyckte inte det var så länge sedan jag födde honom och så plötsligt svisch har det gått 14år!!!!!
Tyckte inte det var länge sedan jag ammade och nu får man tjata för att han ska äta...
öööö näää inte hungrig jöö
Nää vi åt på stan
osv
Tror att känslan av att inte känna sig behövd på samma sätt länge kommer som en chock...
Helt plötsligt kommer den nya tiden som ensam föräldern väntat på??? Man får egen tid, tid att göra allt det där man inte hann med förr om åren...
Tid för sig själv...
Jag har faktiskt lyckats gör min son till en mycket självgående person , empatisk som få och väääääääldigt kärleksfull
Väldigt stark och självständig...
Ja jag är jätte stolt... '
Jag älskar honom grymt mycket
Men Gud vad ENSAM jag känner mig...
Hade kanske varit bra att ha ett mindre barn ett litet syskon till tonåringen
MEN HALLÅ ni andra tonårsföräldrar!!!
Hur gjorde och gör ni???
Kommentarer
Trackback
